Hemsida | Amsterdam under ytan
Tisdag, 25 Juli 2017

Amsterdam under ytan

Amsterdam under ytan

Europa sjunker knappast lägre än så här. Husen speglar sig i kanalerna. Amsterdam skrattar med öppen mun. Hur skulle den kunna göra annat?
   Flygplatsen ligger fem meter under havsnivå, järnvägsstationen vilar på 26 000 pålar, trädda genom lömsk gyttja. Överallt vatten, blanka stråk som bromsar upp och ger lugn. Överallt cyklar, påskliljor, vingliga hus som tycks vaknat upp efter en omtumlande, rumlande natt och nu söker stöd hos varandra, lutandes i omöjliga vinklar. Det här är en stad som känns bra i magen. Kanske för att den doftar som en tröja som torkat utomhus i solen, för att det är april och det mesta doftar så. Kanske för att lindarna just slagit ut i försynta, gröna knoppar och kaféerna börjat duka upp i det fria. Frisk och självsäker. Ändå finns där en lätt rodnad, lite finurliga rynkor bak stans solglasögon.
   Amsterdam började nämligen med en bluff. Tidig medeltid var platsen knappast attraktiv för andra än de som naturen utrustat med simhud mellan tårna. Det krävdes ett mirakel för att få den att växa i styrka. Och ett sådant skaffade sig Amsterdam på egen hand. 1300-talets resenärer tilltalades nämligen mer av spirituella fenomen än av träskor och tulpaner. År 1345 låg en rik köpman för döden intill dagens Kalverstraat. Prästen kallades dit för att dela ut sista nattvarden, ett tunt oblat, några tuggor och så himlen. Mannen tuggade, men oblatet löstes aldrig upp. Tjänaren slängde det till eldstadens vildsinta lågor, men oblatet förblev intakt. Folk bar det förundrat till kyrkan, men nästa morgon låg det åter vid sjukbädden. Och vips hade Amsterdam sällat sig till Jerusalem, Rom och Santiago de la Compostela på den internationella pilgrimsrutten.
   Besökarna kom och lämnade, precis som besökarna i dag, Amsterdam tyngda av souvenirer. Pengar flöt in. Och byn växte till en betydande stad, med tiden till och med till ett centrum för hela världshandeln.
   Amsterdam uppfann sig själv. Inget unikt för städer precis. Men till skillnad från kontinentens kollegor, som fastnat i självgodhet och idétorka är Amsterdam fortfarande pigg och påhittig. Rent fysiskt växer stan med en beundransvärd uppfinningsrikedom. Nej, det oroväckande är inte stans utseende, snarare dess innehåll, vad som riskerar att få fäste om allt går galet. Mångfalden som ett problem, inte som en tillgång. Toleransen är ju Amsterdams varumärke på samma sätt som Eiffeltornet är Paris, som Frihetsgudinnan är New Yorks. Eller hur?
   Nu har oskulden, om nu Amsterdam någonsin haft någon sådan, gått förlorad. 2002, Pim Fortuyn, den öppet homosexuelle högerpolitiken. 2004, filmaren Theo van Gogh. Båda mördades med diffusa politiska motiv. Den sistnämndes film Submission hade just visats i holländsk teve. Budskapet var tankeväckande, men också provokativt. En muslimsk kvinna tvingas in i ett äktenskap, hon misshandlas av sin man, hon våldtas av en manlig släkting. Kort efter dödades van Gogh på öppen gata. Gärningsmannen var en ung man med påbrå från Marocko. Kopplingar påstods finnas till islamistisk extremism. Dådet följdes av en moské i brand, av muslimska hem utsatta för attentat, av frågor utan svar. Varför? Varför just här? Kanske för att polariseringen ökar överallt. Kanske för att Holland trots allt tillhör världen.
   Min vän Niki bor i en tvårumslägenhet tvärs över vattnet från stadens zoo. Solen skiner. Hägerkolonin fylls av risbon och av fåglar. Intill kanalen Entrepotdok dricker vi espresso till en skur av cyklar. Folk på väg hem från jobben tar sats över brons puckelrygg och susar förbi med ett lätt vinddrag. Amsterdam är lika mycket cyklar som Beijing, en av få städer utanför Asien där sannolikheten att bli påkörd av ett fordon som manövreras med pedalkraft är större än att träffas av något som drivs med bensin. Bilar hörs, det gör inte cyklar. Cyklar bevarar Amsterdam friskt, det gör inte bilar.
   Just de egenskaperna är Amsterdams bästa, tycker Niki. Stad, men också livskraftig grönska och alltid nära till vatten, som när man tar färjan tvärs över floden till Amsterdam Noord och reliefen av centrum och båtar fortfarande finns där i fonden, men utan ljud. Eller som när man tar bussen till City Beach, den jättelika byggarbetsplatsen som i väntan på hus intagits av picknickkorgar, hundar, småbarn och sand som inte är riktigt perfekt, som är sträv, som man blir, ja faktiskt smutsig av. Men det är kul att vara där tycker Niki. Amsterdams enda fel är rött. Red Light District.
   - Många tycket det är lite häftigt, lite coolt och sexigt. Men tolerans är något positivt, eller hur? Många av de prostituerade är fattiga tjejer ifrån Östeuropa. Hur coolt är det?
   Lördagsmorgon. Det betyder framför allt en sak. Stadsdelen Pijp brakar loss i Hollands största gatumarknad. Albert Cuyp Straat blir till handel och happening, en kilometer eller så med försäljare och stånd. Att gå här är som att röra sig genom en film, en film som är lite galen, men rolig. Servitrisen på kaféet sjunger entusiastiskt med i 60-talsschlager och uppmanar gästerna att stämma in. Dagstidningar säljs på fyra olika alfabeten. Restaurangerna serverar turkiska sötsaker, latinamerikanska kokbananer och indisk tandoorikyckling. Och så själva marknaden. En slokörad basset lufsar bland tryckkokare och kamouflagemönstrade jeans, bestämmer sig för att hoppa ner och stannar inför en surinamesisk flagga där det säljs torkad mango och gospel på cd-skiva. Korsar samma gata i kvällningen. Försäljarna har packat ihop. Truckar drar förbi med bananlådor. Vid spårvagnshållplatsen står fyra världsdelar, uppklädda och förväntansfulla inför en kväll på stan. Längre bort, kanaler, torg och fest. Amsterdam.

http://www.nerikes.se/artikel.asp?intid=884909

Skriv ut den här artikeln
Kommentarer om den här artikeln

Inga kommentarer har lagts till!

Namn : *

E-mail :

Meddelande : *




* = Obligatoriska fält